Ett cyniskt, fult drag gled plötsligt som en vanställande mask öfver Eric Gyldenlos ansikte, när han fortsatte sin tankegång:
— Nu kan jag då stundtals ge henne skadeersättning. Hon blir en akvisition att fördrifva ledsnaden med. Godt, att det bara är en försvarlig ridtur emellan Lögenäs och Bragehall.
Lögenäs var ett litet förfallet, uråldrigt gods, som Eric helt oväntat fått ärfva, och han ämnade nu slå sig ned där och lefva på hvad »den egna torfvan afkastade», som han skämtande sagt vännerna. Redan följande dag skulle han installera sig och sitt bizarra bohag i de bristfälliga rummen. Hans hundar och Nilla, den enda tjänsteanden inomhus, hade farit i förväg.
Tanken på den väntade leken med unga grefvinnan förflyktigade snart; — han hade lekt så ofta med kvinnor, att han kunde det nöjet utantill, men dock kunde han aldrig upphöra.
I dag hade han emellertid sin vemodsljusa, goda stämning: den då han ångrade och drömde och i tusen veka önskningar återkallade den tiden, då han velat bli »man och människa».
Nere i trädgården på den smala rabatten mot söder, där hasselhäcken skyddade för det skarpa luftdraget, och där jorden var uppluckradt fet och frodig, böjde sig två friska, ranka, gula liljor ur sitt knippe af svärdshvassa blad. De stodo där som två unga skönheter, omedvetna om sin egen fägring, men med något oändligt jublande lyckligt öfver sitt väsens fullhet. Sakta vaggade de fram och åter, som genomdallrades äfven de af klockklangen. Eric, som ånyo tagit plats vid fönstret, tyckte att påskliljornas fina mandeldoft trängde genom det grönskimrande glaset in till honom.
Den brandgula blombägaren vidgade sig begärligt, medan den i alla porer insöp solljuset, luften, de tusen dofterna från skog och mark, under det den sexuddiga, matt krämfärgade stjärnan omkring sträckte sig lättjefullt mot de olivgråa bladen.
Å, hvad han kände dem väl, dessa smidiga påskliljor! Som liten hade han kallat dem »kungens bägare», och det var han, Eric Gyldenlo, som var kung öfver hela den skånska slätten, öfver bokskogar, slott och glimmande sjöar.
Och nu ...?
Klockklangen hade tystnat; byn låg i stilla sabbatsro. Eric kunde tänka eller drömma, hvilket han behagade, utan att bli störd, och han valde att drömma. Han hade tänkt så mycket därute i lifvet, där tankarna sargas blodiga eller poleras släta mot hundrade kuggar.