— Ja, dom säjer; han söfver mytje mer än glytten, lilla grefvinnan, menar jag.
— Hur, hm, där finnas småttingar också.
— Baraste en, dom kunde ha’t en påg me’ ve detta laget.
— Han kanske kommer, Bolla, de ha väl inte varit gifta så länge?
— Fem år te nästa februari.
— Det vill säga nu något öfver fyra. Grefvinnan såg inte glad ut. Hvad vet ryktet?
— Ocket? Jaså, harren menar, hvad folket snackar! Inte ett fnyk. Farmor Eiden håller alltihop innanom de tjocka murarna på slottet, de säjer dom.
— Och grefven sofver på saken?
— Ja, og så spisar ’en som en varg.
— Du är ändå rätt väl underrättad, min kära Bolla, sade grefven med ett svagt leende och gick in igen. Naturligtvis skulle det gå därhän, att Haqvin blef försoffad; han hade inga möjligheter åt annat håll. Men det var synd om det lilla flickebarnet, som skulle hålla till godo med ett dylikt köttstycke.