— Skynda sej att se nu, uppmanade Bolla ifrigt, ty själf var hon lifligt intresserad af ståten; dom ska te körkan. Ser harren onga grefvinnan?
— Ja, hon är vacker.
Med händerna i fickorna, barhufvad och nonchalant stod Eric på gästgifvargårdens höga porttröskel, och bakom honom stack Bolla fram sitt burriga hufvud för att beskåda herrskapsvagnen. Suffletten var uppslagen, och Grefve Haqvin skulle ovillkorligen ha känt igen sin vapenbroder, om han sett åt det hållet, men han stirrade slött rakt fram.
Hvem var den gamla damen, som satt bredvid grefvinnan? frågade Eric, när den vapenprydda landån, dragen af fyrspann, passerat.
— Farmor Eiden.
— Farmor? — Hvems farmor?
— Onga grefvinnans, vet ’en. Hun kallas alltid farmor Eiden af folket, och det är nok hun, som regerar på slottet.
— Såå, grefven då?
— Ja, han fedar sig; han är så tjock, att han knappt kan gå. Han åker jämt, og så söfver han.
— Sofver han mer än förr?