Men han försonade sig dock tämligen snart med ödets gåfva. Flickan var i alla fall en Brage; och han kunde ju också få en son. Hvarför skulle han inte få det? Han mindes knappt, att han önskat sig något förgäfves.
SJUNDE KAPITLET.
Lyckoriddaren.
Det ringde och ringde från byns lilla kyrka: »Bing, bång! — bing, bång!» klungo tonerna upp mot den klara, blåhvita vårhimlen, där de små skyarna drefvo fram och åter likt glidande, oroliga fåglar.
Solen lyste i flamrödt guld, bronserande kyrkogårdens knöliga pilar och kom de kring klockstapeln glammande kajornas fjäderskrud att skimra i metallglans, under det att gråsparfvarnas vadmalsrockar blefvo oförändrade, endast föreföllo ännu tarfligare mot guldet öfver den bruna, fuktiga sanden och öfver grafkullarnas svartmålade kors.
Eric Gyldenlo, som satt i gästgifvargårdens bästa rum och såg ut genom fönstret, allt under det han lyssnade till klockklangen från den mossbelupna stapeln, lät halft ofrivilligt minnena fira sin uppståndelsefest, sin ljusa, vårliga påskhelg.
Han satt med det ädelt formade hufvudet stödt mot handen och blicken riktad ut mot slättens grågula sädesstubb, öfver hvilken välbekanta stora, hvita fåglar, svartvingade, men med lysande, röda näbbar och ben långsamt sänkte sig i gungande rytm. Hans barndomsvårars älskade drömfåglar! Skulle han då än en gång få se dem en påskdag med jäsande väntansfull aprilstämning öfver all naturen.
Gästgifvarens lilla rappa jungfru, hvilkens bevågenhet han i går vunnit med att försöka, om tioöringar kunde ligga kvar i groparna på hennes kinder och sedan låta henne få dem, så många han hade, gläntade nu på dörren. Hon visste nog, att Eric Gyldenlo var en fin herre men tänkte just därför, att det kunde roa honom att se annat högt herrskap, och hon ropade gladt på sitt breda landsmål:
— Kom, kom, ska harren få se grefvens på Bragehall. Hun, onga grefvinnan är nå’et af de’ grannaste en kan se, og deras agedon sedan, med vapen bå’ etter og fram.
Eric Gyldenlo reste sig skrattande och gick mot dörren. När han kom till flickan, tog han henne om lifvet och svängde henne hurtigt rundt:
— Du är också grann, Bolla!