»Min lilla Gunvor!
Vore det inte för din skull, hade jag endast ett att bedja om: »Herre, nu låter du din tjänarinna fara i frid! Men jag vet, att mitt arbete ej är afslutadt, fastän dagen är liden. Du behöfver mig; dina bref säga mig det ständigt, om också blott emellan raderna.
Om min saknad, ja, så underligt det kanske låter i dina öron, min tröstlösa sorg, har jag ej många ord att säga. Han, som aldrig fick taga min hand i sin för lifsfärden, gjorde det så tryggt i döden. Jag tyckte, att jag följde honom ända in i det stora mörkret, där måste jag lämna honom och gå ensam tillbaka. Det var bara en tankestig, men den gjorde mig dödstrött. Kära Gunvor, måtte du aldrig få erfara, hvad det vill säga att mista i lifvet och mista i döden. Gud bevare dig för de sorger, som ingen tröst ha! Men skulle de komma, så låt ej världen se, att de krossa dig. Världen förstår sig inte på klubbslag, den dödar med småsten.
Ett får du lofva mig, Gunvor, nämn aldrig honom, som gått, ty du skulle tala om honom som om en död; och i mitt minne måste han vara lefvande, för att jag själf skall kunna lefva. Jag följer hans stoft till griften, men inom mig bor hans själ som en klar låga. Det är din gamla farmors helgonlampa, Gunvor. Den slocknar först, när jag själf får ro.
Kärlek är af många slag, men den, som härdats i smärta, är den starkaste men också den mest kräfvande. Den har gifvit helt för att också kunna taga helt.
Lef väl, mitt barn, och tänk med dina bästa tankar på honom, som i öfvermorgon bäres bort från sitt älskade Bragehall.
Din tillgifna farmor
Margareta Eiden.»
Långt senare skulle Gunvor rätt förstå detta brefs betydelse. Nu fann hon det endast underligt. Och när hon i början af maj kom till Bragehall, där farmor tog emot henne alldeles som vanligt, tyckte hon, att också detta var besynnerligt. Hon hade väntat sig farmor stapplande och tärd, men hennes gestalt var rak och spänstig som förr och blicken fast och klar, nästan fjärrskådande. Endast kring munnen hade uttrycket förändrats. Läpparna skälfde ofta som af instängd gråt.
Af sorg märktes för öfrigt litet eller intet på Bragehall. Unga grefvinnan blef bortskämd och fjäsad mer än någonsin. I farmors närvaro blef Haqvin ånyo den exemplariske äkta mannen, som gjorde allt för sin lilla hustru. Lifvet log mot Gunvor med idel solskensdagar, och hon glömde vintermörkret, men hennes känslor för Haqvin kunde aldrig komma högre än till passiv tillgifvenhet.
På hösten, när de gula löfven började sin ringdans i parken och flyttfåglarna i stora skaror begåfvo sig mot söder, kom där ett nytt lif i det gamla slottet. På de fina spetskuddarna hvilade en liten grefvinna Brage, och öfver den sidenklädda vaggan böjde sig ett misslynt ansikte, och grefve Haqvin mumlade: Du skulle ha varit en gosse!