— Jag får resa hem i kväll, sade Haqvin ganska lugnt och gaf Gunvor telegrammet att läsa. Det blir nog för ansträngande för dig att göra dig så hastigt i ordning, men håll dig beredd. Det blir kanske slut för den gamle nu.
— Är du mycket orolig, Haqvin?
— Nej, man kunde ju inte vänta annat än att farfarsgubben skulle gå bort.
— Men du håller väl innerligt af honom?
— Visst — visst! ... Hör, Gunvor, om det skulle behöfvas, får du be grandtant hjälpa dig med sorgsakerna, så att du får precis så bredt crêpe på klänningen, som det skall vara. Jag telegraferar naturligtvis genast vid framkomsten. Du får inte resa ensam ner. Om du blefve skrämd eller något, kunde det inverka menligt på barnet. Ja, jag är ju också rädd om dig, lilla Fagerlin. Stanna därför här, tills jag kan komma och hämta dig.
— Du talar, som om farfar redan vore död, inföll Gunvor uppskakad.
— Jag ponerar endast, mitt söta barn. Det är nödvändigt.
Gunvor teg, men i denna stund kände hon vämjelse för den förtorkade, känslofattige egoist, som skulle vara hennes allt. Hennes inre var ännu så starkt och obrutet, så sjudande af opposition mot allt lågt och smått. Hon förstod ej att jämka och finna sig tillrätta med halfhet utan slungade sin ungdoms hänsynslösa bannstråle mot det, som väckte hennes harm.
Det telegram Gunvor följande dag erhöll från Haqvin underrättade henne om att gamle grefven var död, och i bref sade han henne senare, att farmor och han kommit öfverens om, att det vore nyttigare för Gunvor att stanna i hufvudstaden, till dess begrafning, bouppteckning o. d. var öfver. Då skulle Haqvin hämta henne ned till Bragehall, där de i stillhet finge tillbringa sorgåret.
Farmor skref samtidigt: