— Jaså. Ja, han älskar ju barnkammaren.
— Gunvor, det där tonfallet skulle du lägga bort, när du talar om din man, och — du borde tänka mer på ditt barn än på främlingar.
— När har jag försummat Hillevi, farmor?
— Nej, du har inte gjort det, men jag ger helst mina varningar, innan det är för sent. Kära barn, om vi inte lära oss älska våra plikter, döda de oss under sin tyngd.
Hon lade hjärtligt sin hand på sondotterns och såg henne in i ögonen med sin fasta, målmedvetna blick.
Gunvor stod alldeles stilla, till sist sade hon med skälfvande, het röst:
— Plikt och plikt. Det har du talat vid mig om, så länge jag kan minnas tillbaka, farmor, men aldrig förr än nu har jag förstått, att jag också har plikter mot mig själf. Det är min oafvisliga plikt att lefva mitt eget lif.
Farmor vände ej bort blicken; den blef endast strängare och mera behärskande. Så nickade hon långsamt med det hvita hufvudet. Hon hade hvarken hårklädsel eller mössa; de kortklippta, silfvergråa lockarna fingo falla fritt.
— Sitt eget lif vill hvarenda liten våg i oceanen lefva, sade hon lugnt, men den ledes ändå af hafvets strömmar mot det bestämda målet. Trotsa dig inte till något, som du kommer att ångra, Gunvor. Ditt barn och din man är din värld.
En vagn körde fram till porten, och sekunden efter anmälde kammarjungfrun, att baron Edelcronas voro komna.