Herrarna hade redan hunnit sälla sig till de nykomna, när farmor och Gunvor kommo in i salongen.
Skämtande stod Eric Gyldenlo lutad mot armstödet på Märtas stol. De tycktes ha mycket att säga hvarandra och märkte ej strax värdinnan och fru Eiden.
Gunvor gick fram till Märta, som genast reste sig, omfamnade henne och gaf henne en lätt kyss på hvardera kinden.
— Förlåt, älskling, jag såg ej, när du kom in, sade hon med sin vårdade, mjuka röst, grefven abstraherade mig; vi äro barndomsvänner, som du vet, söta Gunvor, och nu gläder jag mig åt att vi bli grannar.
— Ja, Märta har redan varit så älskvärd att lofva mig sitt bistånd i hushållsfrågor, inföll Erik artigt, en mera förtjusande, hjälpande hand får man leta efter.
— Smicker, Eric, skrattade Märta road, men du får hålla till godo med min hand, sådan den är.
— Med tacksamhet.
Han förde den till sina läppar.
Gunvors djupa, tungsinta blick blef underligt mörk och ovillig; hon hade visserligen i sällskapslifvet blifvit van både vid skämt, hvilket snuddade vid allt och liksom solkade allvaret, och vid det ständiga handkyssandet som en hyllning utan risk och ansvar, men denna gång plågade det henne mer än någonsin. Hon sade sig, att det hädade Amelies minne. Sig själf ville hon ju ej taga med i räkningen.
Märta tycktes taga det som en naturlig sak, att Eric uteslutande skulle vara hennes kavaljer, och hon var uppslupppet glad och förtrolig mot den återfunne barndomsvännen. De drucko för »gamla minnen» och Gunvor hörde, hur än Märta, än Eric frågade: »Kommer du i håg det?»