Först vid slutet af middagen höjde Erik sitt glas mot Gunvor. Han gjorde det allvarligt och utan ett ord, men hans blick sade henne, att i den stunden ref ånyo smärta och saknad inom honom efter henne, som han kallat sin »tankes sol».
Hon fick tårar i ögonen och undrade bittert, om ej lilla Amalie var den lyckligaste af dem alla, ty döden måste väl äga mer trygghet än lifvet.
ÅTTONDE KAPITLET.
Jakttur.
Haqvin låg på alla fyra och agerade pustande och stönande björn, under det Hillevi jublande red på hans rygg och skrek:
— Hoppsan, nalle, hoppsan! Och så ska pappa brumma med, riktigt rysligt hårdt.
Haqvin lydde och brummade, så att det rungade i fönsterrutorna; men snart orkade han icke fortsätta den ansträngande leken, utan befriade sig från sin sprattlande börda.
— Då ska pappa tala om en saga, kommenderade lilla grefvinnan och kröp upp i hans knä.
— En saga! Jag kan bara en:
»Det var en gång en saga
så lång som en slaga,