»Ursäkta, min nådiga, att vi satte oss», sade majoren, »men se, din morgonsömn och vår morgonaptit äro båda alltför goda för att kunna komma öfverens liksom prästerna i vår församling.»
»Min morgonsömn!» upprepade tant Cilla med lidande röst. »Den är minsann inte god. Jag sofver aldrig, ser kandidat Rise, men det tror ingen.»
Tant Cilla var en syster till majoren. Hon hade vid hans hustrus död flyttat till honom för att taga hand om hans hushåll och barn, men Elisa var dock den, som i själfva verket bar omsorgen om allt, tant Cilla inberäknad.
Den gamla fröken ansåg, att hennes lidanden aldrig fingo den medkänsla de kräfde, och därför framlade hon dem med ny förhoppning för hvarje ny person, som kom i hennes väg. Kandidaten fick nu en utförlig redogörelse för alla de krämpor, som ansatte hennes stackars lekamen. Han hörde på med verkligt deltagande, och tant Cilla kände sig öfverlycklig. I rörelsen öfver att ha funnit någon, som förstod henne, fällde hon ett par tårar. Hans deltagande lät henne riktigt känna hur synd det var om henne.
»Jag beklagar dig, Rise», sade löjtnant Christian efter frukosten; »nu har du riktigt skaffat dig tant Cilla på halsen. Sanna mina ord, hon kommer aldrig att ge dig någon frid efter detta. Du är hennes favorit; se till att du så snart som möjligt blir entledigad från den sysslan, ty den står ingen ut med i längden.»
Kandidaten log.
»Det gör mig ondt om fröken Spitzenholdt, särskildt för hennes sömnlöshets skull», sade han.
Han led själf ofta däraf, fast just ingen fick veta det.
»Äsch, visst sofver hon», sade Christian; »hon är den friskaste af oss, fast hon inbillar sig vara dödssjuk.»
»Det inbillade lidandet kan ofta vara svårare att bära än det verkliga», anmärkte kandidaten och fortsatte sin väg uppför trappan mot lektionsrummet.