Löjtnant Christian såg efter honom. Den lilla, magra gestalten med utstående skulderblad och spetsiga axlar bildade en skarp kontrast mot hans egen kraftiga yttre människa.
»Rise!»
Kandidaten vände sig om och såg frågande på honom. Christian lade märke till mörka ringar under de kvinnligt milda, blå ögonen och ett drag af undergifvet lidande kring de tunna läpparna.
»Du är det och icke tant Cilla, som varit sömnlös i natt», sade han.
»Det var nog bara i inbillningen, som jag låg vaken», svarade Sven Rise med ett fint leende.
»Kom och gå med mig ut på fiske och ge ungarna lof i dag», föreslog Christian.
»Nej, det kan jag icke.»
»Och hvarför ej? Ungarna bli förtjusta öfver en lofdag. Ingen annan lägger sig i, hur du sköter undervisningen.»
»Jo, mina principer lägga sig i den saken», svarade kandidaten.
»Ingen här i huset har några principer, så dem skall du lägga bort med det snaraste.»