»Gå och möt dem!» svarade denna.
»Jag vet ju inte från hvilket håll de ämna komma; jag har först varit uppåt ån ända till ängarna och sedan nedåt till första fallet, men de synas ej till», förklarade Irene i samma bedröfliga ton.
Hon tog en prästkrage och plockade sönder den blad efter blad, upprepande ja och nej. Svaret måtte ej ha utfallit efter hennes smak, ty hon slängde förargad bort blomman och plockade med en viss ifver en ny. Men äfven den gäckade hennes förhoppningar.
»Tror du på prästkragar?» frågade hon.
»Som orakel? Nej. Gör du?»
»Inte precis, men det försätter mig alltid i dåligt lynne att få nej af dem.»
»Låt då bli att fråga dem eller håll i, tills du får ja», föreslog Elisa.
Irene lydde det senare rådet och blef så ifrig i sin jakt efter prästkragarnas ja, att hon ej märkte, hur den otåligt efterlängtade Helmer nalkades i sällskap med hennes bror. Hon såg honom ej förr än hon hörde hans röst tätt bredvid sig. Då sprang hon jublande upp och förebrådde honom ifrigt, att han kunnat dröja så länge borta. Om hon anat, att han skulle göra det, hade hon gått med, förklarade hon.
Helmer besvarade sin fästmös smekningar och ord, men dock undgick honom ej den förvånade blick Elisa sände efter Gustaf Adolf, som med mulet ansikte och utan ett ord fortsatte sin väg upp till byggningen.
»Hvad är det åt Gustaf Adolf?» frågade hon.