Hon rodnade för blotta tanken på en sådan taktlöshet å sin sida, och det plågade henne tydligen mycket, att han ens ett ögonblick skulle hafva trott henne i stånd till något dylikt.
»Inte mer än ni känner mig!» upprepade han. »Säg mig hvilka bittra sanningar eller lögner som helst, men kalla er icke främling för mig.»
Vid dessa hans ord stelnade hon till en smula och såg bort, men efter några ögonblick vände hon sig åter till honom.
»Gärna för mig må vi vara vänner», sade hon med sitt sympatiska leende.
Hvarför skulle hon vända sig ifrån honom, då hon kände sig dragen till honom? Ej fick hon låta inverka på sig af småaktigt skvaller. Själf trodde hon på platonisk kärlek, ty den hade hon en gång erfarit; hvarför skulle hon då ej tro på en sådan vänskap? Ett öppet närmande var mera i hennes smak än att leka kura gömma; förklarad vänskap skulle fördrifva dold kurtis.
I detta ögonblick kände han sig mäktigt påverkad af hela hennes personlighet, han tyckte, att han blifvit en bättre människa. Han böjde sig för det evigt kvinnliga som för sin gud.
På hemresan fick Irene giggen för sig och Helmer. Elisa hade ej lust till något förtroligt samtal den kvällen, ej ens med Gustaf Adolf.
Då man for förbi kyrkogården, lutade hon sig ut ur vagnen och sökte med blicken stenkorset på Sven Rises graf. Hela vägen hem satt hon tyst, och då hon blef tilltalad märktes mer än en gång, att hon ej följt med i samtalet.
21.
»Så länge han är borta!» klagade Irene, som med dröjande steg kom öfver gräsmattan i trädgården, där Elisa roade sig med att kratta gångarna fina till söndagen, det var nämligen lördagskväll.