Detta visste dock icke han, och därför träffade honom ordet som ett slag i ansiktet. Synd var visserligen något, som han ej erkände, men icke dess mindre tyckte han det var väl starkt, att hon skulle anklaga honom för det.
»Hvad är synd?» frågade han med en axelryckning.
På svar väntade han ej, utan vände sig med en anmärkning till herr Salmson, som just gick förbi. Denne stannade och strax därpå lämnade doktor Hessel honom och Elisa och gick själf omkring, roande sig med att vara satirisk än mot den ena, än mot den andra. Slutligen förpassade han sig ut på verandan, fördöljande sig och sitt dåliga lynne i dess bortersta hörn. Här lutade han sig öfver räcket och följde oafvändt med blicken myrornas arbete i sanden, dock utan att egentligen veta hvad han såg på.
»Doktor Hessel!»
Han reste sig häftigt. Elisa stod bredvid honom. Hennes ögon uttryckte tydligare än ord förmådde ett afbedjande.
»Jag kom att tänka på, att ni kanske missförstod mig nyss», sade hon. »Ni trodde bestämdt jag menade er?»
»Hvem skulle ni annars menat?»
»Mig själf naturligtvis.»
»Ni? Hvad har ni gjort för synd?»
»Jag talade mera i allmänhet också. Hur kunde ni tro, att jag skulle ge mig till att mästra er, inte mer än jag känner er?»