»Hörde ni om jag upplefvat något?»
»Alltför mycket», undslapp det henne.
Han smålog, road af att se hur hans sång gripit henne.
Hon gaf honom en skygg blick. Han var en farlig människa. Det trotsigt lidelsefulla i hans föredrag hade berört strängar i hennes inre, hvilka ej förr vibrerat. Deras klang förskräckte henne.
Han anade det intryck han gjort och kände sig stolt öfver det.
Hon såg ut genom verandadörrarna, som stodo öppna. Kyrkan syntes, den låg ej långt ifrån. I dess närhet var en graf, till hvilken Elisas hjälpsökande tanke tog sin tillflykt. Hon återkallade i minnet Sven Rises bön för henne, och hon tyckte sig nästan känna det lugnande trycket af hans hand på hjässan. »Helt tillhöra Kristus, bli till välsignelse!» Hur annorlunda mot den brusande sången! Det kom ro i hennes sinne, hvilket dock fylldes med vemod vid förnimmelsen af sin mottaglighet för intryck af allt annat än himmelsk art.
»Kan man upplefva för mycket?» frågade doktor Hessel vid hennes sida.
»Genom att hänge sig åt sådant, som man blir sämre af», svarade hon mera med tanke på sig själf än på honom.
»Hvad till exempel?» frågade han med oskyldig min, undrande hur långt hon skulle våga gå.
»Sådant som skiljer från Gud. Synd», svarade hon fortfarande med sina egna inre själsrörelser och strider i tankarna.