»Han har en vacker röst», svarade hon.
»Men hvad är det som fattas? Hvarför rycker han en inte med sig? Utbildning har han, rösten är skolad och han sjunger väl …»
»Ja, just väl», inföll hon med ett litet leende, som visade, att detta knappast var någon förtjänst i hennes tanke.
»Vore det bättre om han slarfvade?»
»Det, som blott är inlärdt, griper icke», sade Elisa utan att akta på frågan. »Han måtte ha upplefvat för litet för att kunna hänföra med sin sång.»
»Stackare», sade doktor Hessel och betraktade med ett halft spydigt, halft medlidsamt leende den unge mannen, som ansträngde sig efter bästa förmåga och såg mycket belåten ut med resultatet.
Om en stund bad värden doktor Hessel sjunga, och ovanligt nog gaf denne genast sitt samtycke.
När han tystnade, var det så ljudlöst i rummet, att man kunnat höra en knappnål falla. Han kastade en hastig blick bort till Elisa, som satt orörlig och såg på honom utan att synas medveten därom. Inspirerad häraf sjöng han ännu ett par bitar. Sedan gick han från pianot trots artiga protester. Prostens dotter slog sig ned där, åtagande sig det otacksamma värfvet att ackompanjera samtalet.
»Sjöng jag väl?» frågade doktor Hessel, när han återtagit sin plats bredvid Elisa.
»Det tänkte jag inte på», svarade hon sanningsenligt.