»Och när man intresserar sig för människan, omfattar intresset allt hos henne, då det är omöjligt att afgöra hvad som är stort och hvad som är smått. I ett obevakadt ögonblick kan en människa genom en liten, liten handling röja sin verkliga karaktär tydligare än i en stor gärning, som syns för många och inför världen sätter en viss prägel på henne. Det är så roligt att studera mänskligheten i detalj.»
Hon hade blifvit helt entusiastisk. Han smålog skälmaktigt.
»Är det någon särskild individ du nu experimenterar med?» frågade han.
»Jag försöker komma underfund med alla, som komma i min väg», svarade hon, intet anande.
»Akta dig bara, så att ej känslorna lägga sig i studiet; de förvilla så lätt.»
»De kunna också hjälpa till. Utan känsla uppfattar man mänskligheten som idel trädockor.»
Han skrattade och gaf henne rätt. Bror och syster hade så trefligt tillsammans, att åsynen af prostgården framför dem kom som en öfverraskning.
Elisa fick doktor Hessel till bordsgranne, det föll sig ofta så och var henne ej emot. Hon försökte alltid få klart för sig, hvad folk gick för, men med honom hade detta sig icke så lätt, och det gaf honom ett särskildt intresse i hennes ögon.
En stund efter middagen gjordes musik i salongen. Prostens äldsta dotter spelade, och en af de unga kontorsherrarne från Bergsjö bruk sjöng.
»Hvad tycker ni om herr Salmsons sång, fröken Spitzenholdt?» frågade doktor Hessel Elisa.