»Doktor Hessel.»
»Åh ja, det har jag inte tänkt på. Men det är han naturligtvis. Alla människor äro ämnade till Guds barn, och det är det ädlaste man kan bli», sade Gustaf Adolf.
Elisa smålog. »Du har alltid blick för hufvudsaken», sade hon. »Du ser hela mänskligheten i blott två färger och har ej öga för de många nyanserna.»
»Åh jo, det har jag nog», sade han lamt försvarande sig mot ett påstående, som tycktes innehålla en beskyllning.
»Det har du icke», vidhöll hon och skakade leende på hufvudet. »Jag skulle nästan kunna vända mot dig den varning du gaf mig nyss, eller en besläktad med den. Är du inte litet för ensidigt andlig? Du bryr dig bara om människan i förhållande till Gud, men för det rent mänskliga i och för sig har du föga intresse. Det finns ju så mycket, som i sig själf hvarken är godt eller ondt, såsom snille, smak, begåfning, utseende och sådant mera. Allt detta gör mänskligheten mångskiftande och intressant.»
»Är det blicken på allt detta, som drar dina tankar från Gud och de eviga tingen?»
»Nej, intresset för människan är något, som jag tänker skall få följa mig in i evigheten, eller hvad säger du?»
»Ja, intresset för det odödliga hos människan.»
»Kan du säga hvar gränsen går mellan det dödliga och odödliga i vårt väsen? Själfva det döda stoftet skall ju uppstå igen.»
»Ja, det är sant. Det är stort att vara människa», sade han tankfullt.