Gustaf Adolf stod i ett ovanligt omedelbart förhållande till sin Gud. Han såg så klart och behöfde aldrig grubbla öfver hvad som kunde vara rätt eller orätt. Storslagen och enkel på samma gång, hade han lätt att komma underfund med sig själf och förlorade sig aldrig i dunkla stämningar eller oklara känslor. Med henne var det annorlunda. Det var henne ej alltid lätt att afgöra om det, som rörde sig inom henne, var synd eller ej.
»Hvad säger du om pappas förslag att ta doktor Hessel till lifmedikus?» frågade Gustaf Adolf efter en stund.
»Jag hoppas det inte blir af», svarade hon.
»Tycker du illa om honom?»
»Nej, han intresserar mig mycket, men jag önskar inte alls få honom till dagligt sällskap.»
»Det skulle du ha sagt till pappa; mot din vilja gör han det inte.»
»Det är just det jag vet, och därför teg jag. Inte vill jag, annat än om det är nödvändigt, stå i vägen för hans nöje.»
»Här vid lag tycker jag det är nödvändigt», sade Gustaf Adolf, hvars ridderlighet var väckt. »Jag skall tala vid pappa, innan han hinner säga något åt doktor Hessel.»
»Vet du, jag tycker han förefaller att vara ämnad till något ädelt, som han icke blifvit», sade Elisa.
»Hvem?»