»Jag minns en gång, då jag stod vid Sven Rises kista», började hon, »och såg på honom; då kände jag alldeles som en inre hviskning: Lika död från jordiska begär och omsorger, som han ligger där, bör och får du lefva, och lika uppfylld af himmelska begär och fröjder, som hans ande nu är, bör och får också du vara, om du dör och uppstår med Kristus. Så kände jag det, och en lång tid efter hans död hade jag mycket starkare andliga begär än jordiska, och jag var lycklig, ty det ligger ju något af fullhet i blotta längtan efter eviga ting. Men på sista tiden ha jorden och det jordiska börjat få dragningskraft för mig igen, och med sådana begär följa oro och otillfredsställelse, de må fyllas aldrig så.»
»Du väntar för mycket af dig själf, Elisa, om du tror dig kunna lefva på jorden fullkomligt död för allt jordiskt. Det är omöjligt, ingen har kunnat det, fast mången i fanatism försökt det. Gud fordrar heller ingen onaturlig öfverjordiskhet af oss; han tänker på att vi äro stoft.»
»Men det står ju, att vi skola dö världen och lefva Gudi?»
»Ja, vårt lif skall vara ett framskridande åt det hållet, naturligtvis. Men mognandet går långsamt. Begynnelse är icke fullbordan. En sak är att, som du vid Sven Rises kista, inse att idealet vore att ha inga jordiska begär, blott idel himmelska, en annan sak är att ha det så ställdt.»
»Men jag skulle vilja ha det så ställdt; hvarför kan jag det inte?»
»Du är stoft och synden låder vid dig. Var glad att den gör det på ett för dig kännbart sätt, så att du inte inbillar dig vara fri och högmodas och blir i själfva verket farligare bunden. Hvilket begär är det som oroar dig, det har du inte sagt?»
»Intet som jag kan namnge», svarade hon dröjande, »men det finns där, formlöst egentligen och dock starkt nog att försvaga det himmelska. Med ett ord, jag känner mig så jordisk. Tingen i denna världen börja få för stort intresse för mig.»
Gustaf Adolf blef ej klokare efter detta svar, hvilket föreföll honom undvikande.
»Om det ej är något orätt, som drager dig, behöfver du väl inte känna dig orolig», sade han. »Akta dig för en osund andlighet.»
Elisa satt tyst, vacklande mellan att känna sig bestraffad eller icke förstådd.