»Är det på honom du tänker?»
»Icke så mycket jag ville.»
»Det skulle jag annars ha trott, att åsynen af Irenes lycka fört dina tankar till Rise och gjort dig sorgsen.»
»Tanken på honom gör mig aldrig sorgsen, tvärt om, därför vill jag fasthålla den.»
»Det är något att äga en sådan väns minne», sade Gustaf Adolf.
»Hvad jag önskar, att jag alltid kunde bevara lefvande intrycket från hans död», återtog Elisa efter några minuters tystnad. »Var det inte som om vi stått vid himmelens öppnade portar? Jag skulle velat lefva hela mitt återstående lif där, utan att ha behöft vända tillbaka till låga jorden.»
»Det är nog att få stiga upp på förklaringsberget i vårt lifs stora ögonblick och se de outsägliga tingen», sade han, »men begär ej att få stanna där, det vore förmätet; vi äro ej mogna för en varaktig härlighet än. Men den heliga fläkt vi fingo däruppe skall följa oss som en kraft i lifvet på den låga jorden.»
»Men kraften mattas, då de heliga minnena blekna, och så mycket vill skymma dem», sade Elisa vemodigt.
»Det är ej på hänförelsens minnen vi lefva utan på Guds nåd i Jesus Kristus», svarade han och tillade med en frågande blick: »Det är något särskildt, som tynger dig?»
Hon såg ut öfver landskapet, som föreföll tröstlöst i den dammiga Julidagens heta solsken.