Helmer eftersinnade.
»Man kan göra så olika erfarenheter», sade han; »jag för min del känner mig icke och har aldrig känt mig fördömd, fast jag nog vet med mig mycket, som är orätt. Kanske är det därför, som läran om fördömelsens möjlighet stöter mig så för hufvudet, att jag ej kan med den. Om Gustaf Adolf åtminstone ville medge så mycket, som att frågan är oafgjord, men det gör han inte, utan förklarar öppet, att han tror på möjligheten af eviga straff.»
»Och det gör han rätt i», sade Elisa, »ty, är det som han tror, då är det kärlekslöst, ja grymt att förklara att alla bli saliga. Och skulle han misstaga sig och onödigtvis framhålla evighetsvikten af att söka frälsningen i dag hellre än i morgon, så är ju ändå ingen skada skedd.»
»Mången kan stötas bort af läran om de eviga straffen.»
»Nå hvad gör det, om allt ändå blir bra till sist? Men finns det evigt straff, är det förfärligt att insöfva i falsk säkerhet i stället att låta sanningen ljuda, medan det ännu är tid att undgå domen.»
Helmer Bro funderade. Onekligen fann han Elisas lösning på gåtan praktisk, men den tilltalade honom ej.
»Det är ett hårdt tal», sade han.
»Men månne det icke är saltets sälta?» sade Elisa.
Han skakade på hufvudet.
»De måste kunna förklaras på annat sätt, dessa ställen om evig dom», sade han.