»Förlorar inte Guds ord sin omskapande kraft för oss, om vi vrida och vända det för att få det att passa in med våra tycken och känslor?» sade hon. »Det bästa är, att låta det träffa oss, äfven då det går igenom som ett tveeggadt svärd.»
»Men inte då det tycks förvränga Gud och göra honom till en grym tyrann.»
»En grym tyrann!» upprepade hon. »Han, som af kärlek dog för världen på förbannelsens kors, hur skulle han kunna vara en grym tyrann? Och det är i hans hand, som världsdomen hvilar. Nog dömer han bättre än vi.»
Helmer svarade ej på detta hennes sista argument. För henne var det tydligen alldeles tillräckligt, och fastän det icke förmådde tysta alla hans tankes frågor, fann tanken ingen invändning, som kunde vederlägga det, ty det var hjärtats språk.
»Du vänder dig inte till mig en enda gång, Helmer», hördes nu Irene puttra. »Först dröjer du borta så förfärligt länge, och när du ändtligen kommer, pratar du bara med Elisa.»
Helmer tog försonande hennes arm och aflägsnade sig med henne. Den själföfvervinnelse det kostade honom att göra detta på ett älskvärdt sätt märkte icke Irene. Men Elisa såg efter dem, undrande om hon borde ge sin lilla syster ett råd.
Gustaf Adolf var ovanligt allvarsam hela kvällen. Följande morgon frågade honom Elisa, om han ämnade sig i kyrkan. Hon väntade ja och blef ganska förvånad, då han svarade ett afgjordt nej. Han märkte hennes undran och tillade som förklaring, att han måste förrätta en annan gudstjänst den morgonen. Då gick ett ljus upp för henne.
»Skall du förrätta den på Bergsjö?» frågade hon leende.
»Har Helmer skvallrat på mig?»
»Han behöfde inte ha sagt mer, än att ni kommo i dispyt om andliga ting, för att jag skulle veta, hur min hetlefrade herr bror tog sig ut i den dispyten», svarade hon, lindande in förebråelsen i den största ömhet.