De stodo på balkongen. Han såg bort mot Hanebyskogen, medan ett uttryck af ädel sorgsenhet besjälade hans drag.
»Gud välsigne din gudstjänst i dag, älskling!» sade hon innerligt.
Han vände sig till henne och såg hennes ögon stråla med fuktig glans.
»Elisa, hur skulle det gå med oss, om Herren förlorade tålamodet lika lätt, som vi förlora det mot hvarandra? Jag förstår inte, hur han kan ha fördrag med mig. Men att han har det, det känner jag. Min älskade Herre!»
Den unge mannen var tydligen djupt förödmjukad, men genomträngd af denna öfversvinneliga lycka, som endast förnimmelsen af Guds oförtjänta kärlek kan ingifva.
Strax efter frukosten gick kyrkskjutsen, men Gustaf Adolf tog ensam vägen genom Hanebyskogen i lydnad för den uppmaningen: »Gå först bort och förlik dig med din broder!»
Han gick med raska, spänstiga steg och njöt af att gå. I fulla drag inandades han barrskogens doft, och i sitt hjärta talade han oförtäckt med sin och naturens Herre.
Kommen till Bergsjö bruk frågade han efter doktor Hessel och blef visad till dennes rum. Doktorn var ej klädd ännu. Ibland föll det honom in att ligga halfva förmiddagen, men om så skulle vara kunde han stiga upp midt i natten, utan att det därför märktes någon skillnad på honom.
»Stig in!» svarade han, då han hörde en kort, käck knackning på sin dörr. Så knackade ingen här i huset.
Doktorn syntes därför icke förvånad, när Gustaf Adolf trädde öfver tröskeln.