Den unge mannen stod där så ärligt varmhjärtad och ödmjuk, att satiren dog bort på doktor Hessels läppar.
»Om alla missprydde den kristna läran som du, så …» sade han nästan hjärtligt och räckte Gustaf Adolf handen. »En uppriktig svärmare högaktar jag alltid, om jag än ler åt hans svärmeri.»
»Tron är ej svärmeri», sade Gustaf Adolf.
»Bevisa mig det, den som kan. Förr än jag fått skärskåda en kristens lif ända in i döden, tror jag icke på det.»
»Jag önskar, att du finge se mig dö och att min död blefve sådan, att du vunnes genom den», sade Gustaf Adolf, och det hördes tydligt, att hans önskan var uppriktig.
Doktor Hessel log ett godt leende.
»Skall jag bli ’vunnen’, som du kallar det, hoppas jag bli vunnen med mindre.»
»Med mindre!» upprepade Gustaf Adolf. »Du blir ej vunnen med det ens. Min önskan var enfaldig; ingen vinnes med mindre än Guds Sons död.»
Doktor Hessel såg, hur kärlek till Gud och människor lyste ur Gustaf Adolfs ögon, och han kom ovillkorligen att tänka på uttrycket »ljusets barn».
En ädel motvilja för att med sin egen otro och satir profanera den unge mannens goda grep honom.