»Du skall ej kasta dina pärlor för svin», sade han hastigt.
»Jag har flera gånger hört dig citera bibeln; brukar du läsa den?» frågade Gustaf Adolf.
»Inte nu, men det var en tid då jag gjorde det.»
»Börja igen!» uppmanade Gustaf Adolf med denna vinnande rättframhet, som var honom egen.
Åter framkallades det goda leendet kring doktor Hessels mun, men det förjagades snart igen af ett mörkt minne, som följde honom likt en skugga, hindrande honom från att komma till ljuset.
»Bibeln är förstörd för mig», sade han; »jag kan ej läsa den utan att höra en salvelsefull röst skära i mina öron.»
»En skrymtares. Jag trodde på honom som på guld. Det var i mina unga år på sjön. Han fick mig andligt sinnad en tid, men snart kom jag underfund med honom, och då rök hvarje intryck han bibringat mig. Han var en hvitmenad graf, en lismande skurk.»
»Döm icke alla kristna efter ett så sorgligt undantag!»
»Han var intet undantag. Ej långt efter sedan jag skilts från honom träffade jag på en till i samma stil, och då blef det alldeles slut med min tro på Gud och Guds människor. Den senare skurken åtnjuter ännu stort anseende och är en stackars församlings öfverhufvud, men jag vet hvad han går för. Jag säger dig, ger du dig ut för en andans man, så låt ej köttet lefva i smyg!»