Gustaf Adolf hade blifvit mycket allvarsam. En känsla af oro och ansvar öfverväldigade honom. Stora kraf ställas på lefvande Guds tjänare, och det med rätta. Det är ingen lek att vara den Heliges redskap. Men krafven fyller han själf, och redskapen håller han i sin hand. Det gäller blott att vara öppen och ärlig inför honom, icke sky att draga fram sin orenhet inför hans heliga blickar, men öppna hjärtat och låta Guds ljus lysa in i dess lönligaste vrår. Var vaksam du Jesu Kristi stridsman, så att du lyssnar och hör de smygande stegen till och med af ditt minsta och mest fördolda fel, att det icke varder dig till fall! Men vaka, bed och strid i din Herres gemenskap och under hans ögon, ty »om Herren icke bevakar staden, så vaka väktarne fåfängt».
22.
Det var en strålande oktoberdag. Trädgårdens röda och brandgula träd speglade sig i ån, som tog deras fallande blad med sig i sitt lopp.
Elisa gick öfver spången till Hanebyskogen. Hon stannade ett ögonblick och såg ned i det förbiglidande vattnet. Rastlöst, utan uppehåll hade det glidit så i människoåldrar, en bild af tidens ström. Hvadan och hvarthän?
Hon gick vidare, fördjupande sig i den stora, underbara skogen, som hon älskade. Solen lyste förgyllande på höstens glänsande matta under löfträden. Längre in togo barrträden öfverhand. Men solens makt var stor äfven här. Tallarnas brunskaliga grenar blefvo röda i det glödande skenet, och öfver de mörka granarna låg solljuset tilldragande som det sällsynta leendet i ett allvarligt anlete.
Ån gick i många slingringar, så att Elisa, fast hon aflägsnat sig ifrån spången, snart träffade på den igen. Då följde gångstigen en stund dess strand. Elisa såg på det hvita vattenskummet och lyssnade till dess vemodiga, högtidliga sång. Hon förstod den, hon tyckte att den sjöng ut hennes egen starka längtan till målet.
Snart gingo stigen och ån åter i sär. Dånet från forsen mildrades genom afståndet, men hördes alltjämt som en mäktig underton, ensam beständig bland naturens alla växlande och tillfälliga ljud.
Plötsligt stannade Elisa. Hon var kommen upp på en höjd, hvarifrån stigen gick ned i en dal, där träden växte glesare. Därnere kom doktor Hessel i jaktdräkt med bössan på axeln och följd af sin hund.
Elisa tänkte vända om, innan han märkt henne, men glömde sin afsikt i följd af ett litet drama, som helt oväntadt utvecklade sig för hennes blickar. Doktor Hessel, hvilken ej tycktes befinna sig i samma solskenslynne som naturen, sparkade vresigt till en sten, öfver hvilken han hållit på att snafva. Han gjorde det med sådan kraft, att den flög ett stycke bort och träffade hunden, som gaf till ett ömkligt tjut. I stället för att trösta det stackars djuret, röt doktor Hessel åt det. Nervöst känslig som alla fågelhundar, kröp hunden gnällande och med slokande svans fram mot sin herre. Detta måtte ytterligare retat denne, ty han gaf hunden ett rapp.
Elisa, som var stor djurvän, kunde ej förhålla sig lugn inför en sådan orättvisa. Hon skyndade hastigt ned. Doktorn blef så häpen, då hon med ens stod framför honom, att han glömde hälsa. Hon tycktes ej märka det. I hennes ögon brann en eld, som han ej sett där förr.