»Hur kan ni?» frågade hon med en röst, som darrade af ovilja.
Han svarade ej, bara såg hur storartadt vacker hon var i sin harm. Hans blick måtte skvallrat härom, ty plötsligt sänkte hon sin med en känsla af blygsel. Hon begärde en annan makt öfver människor än den hennes yttre gaf henne.
När hon såg ned, föll hennes blick på hunden, som ännu kuschade för sin herre. Drifven af medlidande försökte hon draga hunden till sig. Men han var alldeles likgiltig för henne och hennes smekningar. Han stretade för att komma ifrån henne till sin husbonde. Då insåg hon, att om hon ville trösta honom, måste det ske på annat sätt. Kanske stod det i hennes makt. Hon reste sig och såg på doktorn.
»Var vänlig mot er hund! Ser ni inte hur han tigger?» sade hon på en gång bedjande och befallande.
Han såg föraktligt på hunden, som, uppmuntrad af denna blick, gnällande och med ryckiga rörelser närmade sig.
»Hvad ger ni mig då?» frågade doktor Hessel.
»Hvad begär ni?» frågade hon tillbaka i kort ton.
Ja hvad? Det hade han ej klart för sig. En kyss? Nej, hon var ej den man vågade begära sådant af. I skärpet bar hon en knippa höstblomster, men det föreföll honom som en faddhet att äska den. Han ville hafva något mycket mera, något som icke kunde begäras, utan måste vinnas på annat sätt, det förstod han, då han kom att se in i hennes ögon och läste förakt där. Han framställde ingen begäran, utan lockade blott på hunden, som öfverlycklig hoppade upp och slickade hans händer.
»Du förlåter din herres grymhet, du, fast du varit föremål för den; du är ej så sträng och fordrande du», sade han sakta.
Orden voro ställda till hunden, men det på en gång bevekande och förebrående tonfallet var för Elisa.