Hon stod tyst bredvid. När han åter såg upp, läste han i hennes ögon ett annat uttryck än nyss.
Hon smekte hunden. Nu först brydde han sig om henne, sedan han väl vunnit hvad som förefallit honom lifsviktigt.
»Hundars tillgifvenhet är verkligen rörande», sade hon för att bryta tystnaden, hvilken hotade att bli alltför innehållsrik.
»Den har något krypande, som är äckligt», sade han.
»Åh, visst inte. Inte hos en hund», sade Elisa och strök med välbehag djurets vackra, silkeslena hufvud.
»Visst är det äckligt att bli slickad på handen af den man piskar», vidhöll doktorn.
»Jag tycker det om något skulle få en att blygas öfver piskrappen, i synnerhet då de äro så orättvisa som edra nyss», svarade hon. »Och ni blygs bestämdt, gör ni icke?»
»I så fall är det åtminstone icke hundens förtjänst.»
»Hvems då?» frågade hon, men ångrade genast frågan.
Hon var viss om svaret. Det lät ju som om hon gått med håfven. För att hindra honom lägga något däri, fortfor hon ögonblickligen i lätt skämtsam ton: