»Ni skulle inte ha blygts öfver ert fula uppförande, om ingen råkat bevittna och ogilla det. Då har jag uträttat åtminstone något på min skogsvandring, som jag trodde jag företagit bara för ro skull. Nu är det hög tid att gå hem igen, sedan jag uppfyllt min mission.»
Hon räckte honom handen till farväl. Ogärna såg han, att hon lämnade honom, men hon var ej den man följde mot hennes vilja. Han bugade sig och förde hennes hand till sina läppar. Hon rodnade lätt, men låtsade som om hon ej fäst sig vid hans handling.
»Lycka på jakten», sade hon.
»Så skall man inte säga», varnade han.
»Det vet jag, och just därför säger jag det.»
»Ni unnar mig ingen lycka således?»
»Inte i ett sådant företag som att gå ut och döda bara för ro skull», förklarade hon leende, klappade hunden och aflägsnade sig.
Hur artig, ja vänlig hennes afskedshälsning än var, låg det något ofrivilligt drottninglikt i hennes sätt att åter höja hufvudet. Det var knappast något i hennes yttre han beundrade så mycket som just detta hennes sätt att hälsa; det låg så mycken karaktär i det.
Han stod och såg efter henne och kunde ej fatta hvad som kommit åt honom. Hvarför följde han henne icke, då han ville det? Aldrig hade han varit så blygt hänsynsfull mot en kvinna förr. Aldrig hade han böjt sig för någon varelse så som för henne, och ändå led ej hans manlighet det minsta afbräck härigenom, snarare tvärtom.