Vintern låg hvit öfver Elghyttan, och hemtrefnaden slog sig ned inomhus vid flammande brasor i skymningen och hos fliten kring tända lampor.
Irene sydde beskäftigt på sin utstyrsel. Man log åt hennes ifver att börja med den redan, då bröllopet ännu hägrade i en oviss framtid.
»Det kan bli förr än någon anar», svarade hon med ungdomens hoppfulla tro på oväntade, lyckliga förändringar.
Men fram på vintern lade Elisa märke till, att den yngre systern ibland föreföll orolig och nervös, i synnerhet postdagarna. Ej heller sydde hon med samma beskäftiga ifver som först i början. Emellanåt lät hon arbetet sjunka ned i knäet och satt sysslolös stirrande framför sig. Tilltalade man henne då, spratt hon upp, som om hon blifvit väckt, och frågade man hvad hon funderade öfver, svarade hon skrattande, att hon naturligtvis alltid tänkte på Helmer. Och svaret var sant, men hon försökte dölja, att dessa tankar ej voro så odeladt glada som förr. Hela hösten hade Helmer visat sig som en dålig brefskrifvare, men nu hade han börjat blifva alltför usel i detta afseende. Det hände att Irene hann skrifva tre, fyra gånger, innan svar kom. Och när hon ändtligen fick ett bref, gömde hon det, så att ingen skulle se hur tunt det var. Ej ens för sig själf ville hon erkänna hur torrt och kallt innehållet föreföll.
När postväskan anlände, fick ingen annan än majoren öppna den. Detta gjorde han alltid med mycken högtidlighet i sitt rum. Han var road som ett barn och retades förtjust med de kringståendes otålighet.
»Där är ett bref till mig. Åh, ge mig det!» bad Irene ifrigt och sträckte ut handen.
En liflig rodnad färgade hennes kinder, ty kuvertets innehåll syntes tjockare än vanligt.
»Nå nå, vänta tills jag får sätta på mig glasögonen och se, om det verkligen är till dig; det kanske är till mig, när allt kommer omkring», sade majoren och försökte lekfullt hindra henne, men hon var honom för kvick, snattade till sig brefvet och sprang skrattande sin väg.
»Du ser så bekymrad ut. Är det därför, att du intet kärleksbref får?» frågade majoren och betraktade Elisa med en putslustig min.
Hon log förströdd och försökte slå bort den oförklarliga beklämning, som gripit henne vid åsynen af Irenes förtjusning. Hon förstod ej sin medömkan. Var den en ond aning?