Elisa läste tidningen, men ertappade sig efter en stund med att icke uppfatta någonting. Då valde hon en mera mekanisk sysselsättning, som band tanken utan att kräfva dess medverkan.
Det blef kvällsdags utan att Irene visade sig. En jungfru, som skickades upp på hennes rum, kom tillbaka med det beskedet, att fröken Irene låg på soffan i hufvudvärk och inte ville hafva någon mat.
Sedan Elisa ätit, gjorde hon i ordning en kopp te och gick upp med den till systern.
Det var alldeles mörkt i rummet, fast rullgardinen var uppe och februarinattens stjärnhimmel sågs gnistra därute.
Elisas hjärta klappade af oro, och hon både längtade och fruktade att få del af den sorg, som hon kände hade gjort sitt insteg här. Hon tände lampan och ställde den i ett hörn, hängande en tjock skärm för, så att soffan förblef svept i halfmörker. Sedan öfvertalade hon Irene att dricka teet.
»Stod det något sorgligt i brefvet?» frågade hon, då hon ställt tillbaka koppen på bordet.
»Hvarför tror du det?» frågade Irene med tillkämpadt lugn, hvilket dock strax öfvergaf henne.
Elisa strök sakta den gråtande flickans panna och hår. Ingen förstod bättre än hon att inlägga vältalig ömhet i en dylik smekning.
»Min aning säger mig ofta i förväg, när något skall hända en af dem jag älskar mest», sade hon så kärleksfullt, att Irenes förbehållsamhet brast.
»Han älskar mig inte. Läs brefvet!» sade hon med kväfd röst.