Elisa tog de fullskrifna pappersarken och gick bort till lampan. En sökande mattighet gjorde det svårt för henne att gå de få stegen. Stackars, stackars lilla Irene! Hur skall hon kunna bära detta?
Det bref Elisa läste hade tydligen varit ytterst svårt för Helmer att skrifva, men han förklarade sig nödsakad att göra det. Irene hade rättighet att veta sanningen, och han var äfven skyldig sig själf att säga den. Hans känslor för henne hade svalnat, men han hade skjutit upp och skjutit upp med att säga henne det rent ut, i hopp att hon skulle märka det ändå. Nu bad han om förlåtelse för sin uppriktighet och för att han ej varit uppriktig förr. Om Irene led skulle hon veta, att han led icke mindre. Det är värre att nödgas tillfoga smärta än att blifva smärtad, skref han.
Elisa tänkte tillbaka på den flydda sommaren. Hvilket förtroende hade hon ej satt till Helmer, och hur lugn hade hon ej känt sig vid tanken på, att han skulle taga vård om hennes lilla barnsliga och känsliga syster! Och nu, hur hade han ej svikit hennes förtroende!
Hon gick tillbaka till soffan och öfvertalade Irene att gå till sängs. Sedan satte hon sig hos henne på sängkanten.
Lugnande ord talade hon till henne som till ett barn, söfvande ord om att hon inte skulle tänka på någonting i kväll, bara sofva. Det skyddande mörkret dolde henne så skönt. Det var stilla och tyst, ingenting kunde nå henne här, och Guds änglar höllo vakt. Elisa talade som hon skulle velat tala till sig själf i en stund, då bitter och förödmjukande smärta fallit öfver henne och hon behöft hämta styrka till att kunna andas igen.
Uttröttad af föregående sinnesrörelse och nu vaggad till ro af systerns ömhet, somnade Irene slutligen ifrån sin sorg.
Elisa satt kvar en stund för att se om sömnen skulle stanna, sedan gick hon in till sig.
Följande dag, då Irene kom ned till frukosten, var hon ovanligt blek och tyst. Ingen anmärkte dock på det, ty Elisa hade underrättat familjen om hvad som inträffat samt bedt, att man skulle skona Irenes känslor genom att ej låtsa om något. Majoren visade en påfallande ömhet mot sin yngsta dotter och smekte henne oupphörligt utan synbar anledning, men för öfrigt lyckades han märkvärdigt bra i att efterkomma Elisas uppmaning. Christian såg besvärad ut, hvilket alltid var fallet, då han kom i beröring med sorg. Tant Cilla torkade sig då och då i ögonen och talade ej ett ord om sitt hälsotillstånd och var därför ovanligt tyst.
Dagen gick, nästa dag likaså, och alltjämt var Irene lika blek och stilla. Hon grät icke, men höll sig undan och tycktes plågas af vänlighet, liksom misstänkte hon att sådan ej kunde visas henne annat än af medlidande. Hon hade blifvit så djupt sårad i sin kärlek, att all hennes lilla viktighet försvunnit och hennes sinne var sjukt.
Ett par dagar hade förflutit sedan det olycksdigra brefvets ankomst. Det var skumt. Elisa sysslade med att tända en brasa i hvardagsrummet, för att där skulle blifva riktigt varmt till kaffedags, då tant Cilla och fadern skulle komma dit. De voro frusna af sig båda två, och i synnerhet när de nyss vaknat från sin grundliga eftermiddagslur.