Snart brann elden lifligt, och Elisa reste sig för att gå ut med vedbäraren, men där stod Irene bakom henne, tydligen med något på hjärtat. Elisa lade undan vedbäraren i ett hörn, drog tant Cillas länstol till brasan och tvingade ned Irene i den. Själf satte hon sig på armstödet.
»Hvad är det, älsklingen min?» frågade hon.
Irene stålsatte sig mot det ömma tonfallet för att ej brista i gråt af medömkan med sig själf.
»Jag borde skrifva till honom, borde jag inte? Men jag kan ej, jag vet inte hvad jag skall säga», svarade hon med ansträngning.
Elisa måste svälja något, som steg henne åt halsen, innan hon kunde tala.
»Du behöfver ingenting skrifva, om du finner det svårt; det är nog att bara skicka ringen», sade hon slutligen.
Irene ryckte till och såg stort på henne. Skicka tillbaka ringen, bryta förlofningen! Därpå hade hon ej tänkt. Helmer hade ej häntydt på något dylikt i sitt bref, men Elisa tycktes anse att ingenting annat kunde komma i fråga. Och kanske, ja troligtvis hade Helmer just åsyftat det. Nu förstod Irene. Hon sänkte hufvudet, och den sista lilla återstoden af hopp och själfkänsla öfvergaf henne. En sorts bedöfning kom öfver henne, hon kunde ej samla sina tankar, blott ett tycktes klart: hon måste göra hvad man väntade. Men hon ägde ej kraft till mer än att draga ringen af sitt finger och lämna den till Elisa.
»Gör det du!» bad hon hjälplöst.
Och Elisa gjorde det.