»Säg rent ut hvad som har skett», afbröt Gustaf Adolf, hvilken icke älskade dröjsmål och omvägar.
Helmer kände sig stucken, men efterkom uppmaningen.
Gustaf Adolf teg några ögonblick.
»Skurk!» var allt hvad han sedan sade, men det sades med kläm.
Helmer tålde aldrig att blifva dömd af människor, ej ens då han dömde sig själf. Kände han sig än så stukad i sitt innersta, lät han aldrig märka det. I detta fall ansåg han sig ej alls hafva handlat skurkaktigt, snarare rätt, och därför kände han sig som martyr. Dock brusade han ej upp, utan såg Gustaf Adolfs häftighet med öfverseende. Försvara sig ville han i alla fall och började i saktmodig ton sina ursäkter. Men Gustaf Adolf brydde sig ej om att lyssna till dem.
»Ditt handlingssätt är oursäktligt», förklarade han.
»När du lugnat dig, skall du nog döma mig rättvisare», sade Helmer med kränkt värdighet; »jag bröt ej förlofningen, det var Irene som gjorde det, och i mitt bref till Elisa erbjuder jag mig att återknyta förbindelsen, om hon anser det bäst.»
»Hvem?»
»Elisa.»
»Hvad har hon med saken att göra? Det är väl med Irene ensam du skall göra upp den.»