Helmer rodnade.
»Irene gaf mig icke ett ord till svar, utan lät Elisa skicka ringen», urskuldade han sig.
Gustaf Adolf anade, att den lilla systerns stumhet blott var en följd af öfverväldigande smärta. Den tanken gaf ny eld åt hans vrede.
»Har du betänkt ditt ansvar?» utbrast han. »Hon blir sjuk, så känslig som hon är.»
Helmer våndades invärtes, men bibehöll sitt yttre lugn.
»Hvad vill du, att jag skall göra?» frågade han. »Icke kan jag väl lefva i en lögn?»
»Åh strunt!» svarade Gustaf Adolf, då han ej fann någon bättre invändning mot den andres patetiska ord.
»Du vet inte hvad du fordrar af mig», fortfor Helmer. »Ett äktenskap utan kärlek skulle demoralisera mig, det skulle hindra min utveckling.»
»Jaså, du sätter din utveckling framför allt annat och frågar inte efter, om den kostar ett krossadt hjärta mer eller mindre!» utbrast Gustaf Adolf med ovilja.
Helmer reste sig. Han var blek och kände sig söndersliten i sitt inre.