»Du anar inte, hur bittert din hårda dom drabbar mig. Jag lider i sanning tillräckligt förut. Omöjligt kan jag hafva handlat annorlunda. Är det så fördömligt, att jag sagt Irene sanningen?»
Det sorgsna i tonen mildrade något Gustaf Adolfs vrede, som ändå aldrig kunde vara långvarig.
»Det orätta ligger egentligen däri, att du skall ha en sådan sanning att säga henne», sade han efter några ögonblick.
»Kan jag hjälpa, att mina känslor svalnat?»
»Kanske inte. Men du kunde åtminstone erkänna, att du är en vankelmodig stackare, i stället för att som nu yfvas öfver din sanningsenlighet», utbrast Gustaf Adolf åter retad. »Om man handlar som ett kräk, är det därför att man är ett kräk.»
Helmer svarade ej, och Gustaf Adolf tyckte, att tystnaden återkastade hans egna ord. Vreden dämpades allt mera, och han började ångra sig. Den, som blott förstod att vara lugn, fick alltid öfvertaget i en tvist med Gustaf Adolf, hvars hetsighet just var motståndarens bästa bundsförvant. Ty, så snart Gustaf Adolf kom till insikt om att han förifrat sig, gjorde han medgifvanden, större ju häftigare han varit. Detta gällde dock endast i de fall, där tvisten varit föranledd af personliga skäl och icke af trossaker.
»Jag skulle nog dömt dig mindre strängt, om det gällt någon annan än min egen lilla syster», sade han efter en stund, böjd att försonas. »I min egoism och häftighet är jag ej bättre än du i ditt vankelmod. Förlåt mig!»
Rörd tog Helmer den till förlikning framräckta handen. Först nu hade Gustaf Adolf fått honom att känna sina ursäkters svaghet.
»Kan du efter detta vara min vän som förr?» frågade Helmer vemodigt och ödmjukt.
»Icke alldeles som förr kanske, åtminstone ej genast», erkände Gustaf Adolf uppriktigt, »men vänner kunna vi alltid vara. Jag tviflar inte på, att Irene skall komma öfver detta. Kanske äro också hennes känslor svalare, sådant är väl alltid ömsesidigt, och i så fall har ingen skada skett. Ni hafva bara båda lärt er och andra, att man inte bör förhasta sig.»