I sin sangvinism trodde han, att verkligheten nog skulle motsvara hans förhoppningar, och det hjälpte honom att förlåta.
Några dagar efter detta samtal kom Elisas svar på Helmers bref. Det var mycket kort och innehöll blott den underrättelsen, att Irene icke önskade förlofningens återknytande.
Helmer kände sig upprörd och besviken på flera sätt. Nog kunde han haft skäl att hoppas på mera förstående af Elisa. Hennes tydliga ogillande både smärtade och harmade honom. Hade han ej misstagit sig på henne? Hon var hvarken så storslagen, ädel eller varmhjärtad, som han trott.
Och Irene! Ja, den lilla hängifna, veka varelsen hade tydligen låtit inverka på sig, ty själf hade hon aldrig haft kraft att framhärda i denna stolta, afvisande stumhet, det visste han. Tanken på henne vållade honom samvetskval och besynnerligt nog äfven saknad. Han borde ju varit nöjd med sin frihet, men den smakade väl mycket af tomhet. Den beundran han föraktat och den kärlek han funnit efterhängsen, visade sig nu hafva behagat honom mer, än han vetat om. Han visste ej hvad han ville och började undra, om Gustaf Adolf haft rätt i att kalla honom en vankelmodig stackare. Nej, det ville han icke vara och uppbjöd därför all sin energi för att bibehålla den ställning han nu en gång intagit.
25.
En bekymmerfull tid drog in på Elghyttan.
Irene tog sorgen så djupt, att hon blef otillgänglig för tröst. Elisa kände en till ångest gränsande oro, ty hon såg att på detta sätt kunde det ej fortgå länge. Och det gick heller icke, Irene blef sjuk. Själf var hon glad åt sjukdomen, den kom med lindring i hennes själs sorg. Hon var nöjd åt tanken att dö, sedan lifvet svikit henne. Nu kunde hon utan misstro taga emot kärlek och vänlighet, ty hennes sinne läktes i samma mån som kroppskrafterna aftogo.
Ofta är det så, att en olycka ej kommer ensam, utan drager en annan med sig, som dock ej alltid synes stå i något samband med den första. Kort efter Irenes insjuknande träffades tant Cilla af en slagattack.
Lyckligtvis var doktor Hessel på ett tillfälligt besök för att efterhöra Irenes hälsotillstånd, och han blef till stor hjälp, lugn och rådig i den allmänna bestörtningen.
Den stackars majoren, som kände sig upprörd af så mycken sjukdom i huset, bad doktor Hessel flytta till Elghyttan åtminstone på någon tid.