»Jag har alltid önskat det och många gånger tänkt be om det, fast det icke blifvit af», förklarade han och gaf Elisa en trotsig blick, som sade att nu ville han ha sin vilja fram.
Äfven doktor Hessel vände sig till henne, men utan trots; han ville läsa hennes önskan, innan han svarade.
»Det vore så lugnande för oss alla, om doktor Hessel ville göra det», sade hon med tanke på den gamle, afsigkomne provincialläkaren och det långa afståndet till staden, hvilket gjorde den skicklige stadsläkaren så svåråtkomlig.
Doktor Hessel, som först kommit till Bergsjö på en fjorton dagar, men stannat ungefär lika många månader, flyttade nu därifrån till Elghyttan på en tid.
»Kanske det blir ett litet besök på några år», sade Christian, då han af Elisa fick höra om uppgörelsen.
Den följande tiden blef ej så sorglig, som den hotat blifva. Irenes sjukdom ingaf inga allvarsamma farhågor. Själf trodde hon, att hon skulle dö, men just detta gjorde henne så lugn och nöjd, att sjukdomen fick mindre fart.
Tant Cilla repade sig snart till en viss grad, men sedan stannade tillfrisknandet. Hon förblef delvis lam och behöfde ständig vård, alldeles hjälplös som hon var, hvarför en särskild sköterska anskaffades för hennes räkning.
Lifvet på Elghyttan gled åter in i bestämda vanor.
Doktor Hessel trifdes förträffligt och kände sig från första stunden hemmastadd.
Majoren blef snart beroende af honom i alla möjliga småsaker.