»Hvarför ursäktar pappa sig så ifrigt, jag har ju ej sagt ett ord?» sade Elisa leende.
»Nej, det har du visst inte, min älskling», medgaf majoren, som ej visste hur han skulle förklara sig. »Men jag tänkte du kunde tycka, att vi ingenting göra …»
Christian brast i skratt.
»Det skulle hon då egentligen ha rasande rätt i», sade han.
Alla instämde i munterheten, Elisa med.
Sedan hon gått, satt doktor Hessel tyst och spelade så illa, att Christian frågade, hvar han hade sina tankar, men det svarade ej doktorn på. Så snart partiet var slut, slängde han korten i bordet och förklarade, att nu ämnade han gå ut på en långpromenad.
»I detta hundväder?» utbrast Christian.
»Har du aldrig varit i lynne att helst af allt vilja gå mot stormen och känna snöflingorna som hvassa nålar sticka dig i ansiktet?» frågade doktorn.
»Möjligen när jag varit arg någon gång, men då vill jag helst af allt få piska upp den, som förargat mig», svarade Christian.
»Nå, om du är arg på dig själf då?»