»Det är jag aldrig», förklarade Christian.
»Går du verkligen, Hessel?» frågade majoren och såg med saknad från doktorn till korten.
»Jag måste ha luft», svarade Hessel.
»Hvad skall du med det? Den är alldeles för kall i dag.»
»Icke för mig.»
När doktor Hessel bestämt sig för något, var det aldrig värdt att motsäga honom; han gjorde alltid som han ville, därför gick han också nu.
Han hade sagt till Christian, att han var ond på sig själf, och det var han också på sitt sätt. Förr kunde han ofta vara missnöjd med sina yttre förhållanden eller med andra människor, men nu i en omgifning, där han trifdes med hela sin själ, och bland folk som han höll af — hvilket i allmänhet ej låg för honom —, började han blifva missnöjd med sig själf.
Det var ibland ett visst något i Elisas blick, som kom honom att känna sig illa till mods. I dag hade detta uttryck framträdt särskildt tydligt. Sökte hon hos honom något, som hon icke fann? Hvarför skulle det annars ligga liksom en omedveten fråga i hennes blick, en tvekande saknad, som om hon känt sig besviken, men ändå ej velat släppa hoppet?
Det rörde honom detta och väckte till lif något af den uppåtsträfvande kraft, som bott också inom hans barm en gång i ungdomens och idealens tid. Hvart hade denna kraft tagit vägen, hvar hade han gjort af den? Nu, när han ville uppkalla den, föreföll den honom lik en vingbruten fågel, som fåfängt försöker flyga uppåt.
»Fröken Elisa», sade han, när han återkom från sin långa vandring i snöstormen, »har ni någon bok att låna mig af den sort, hvarmed ni när ert eget själslif?»