26.
Mot sin egen vilja blef Irene småningom bättre. Sjukdomen hade länge gått fram och tillbaka, men slutligen upphörde febern på allvar. Då kom en tid af stor svaghet och mycket missmod. Elisa uppbjöd all sin förmåga för att inge sin syster en smula lefnadslust, men det såg mörkt ut.
»Hvarför fick jag inte dö, då jag ej har något i världen att lefva för?» klagade Irene en dag.
»Tror du Gud skulle återgifvit dig lifvet, om han ej haft sin särskilda mening med det?» frågade Elisa.
»Jag kan ingenting göra, jag duger ej till något», vidhöll Irene.
»Ingen människa går spårlös genom världen», sade Elisa; »också dig väntar en uppgift, som just du är ämnad att fylla.»
»Jag ser den icke.»
»Bed Gud visa dig den.»
»Jag har ingen kraft.»
»Gud skall vara din styrka.»