»Alldeles som stormen», ifyllde han och böjde sig tvärt åt sidan för att stångas med en vindil, som slet och drog i kläderna.
De stretade tysta framåt, tills blåsten lugnade af något för en stund.
»Hå!» sade han långdraget och stannade för att pusta. »Hvad är lifvet egentligen?» frågade han vidare.
Frågan intresserade henne genast. Hon kände svaret inom sig, men visste ej hur hon skulle ge uttryck åt det.
»Är lifvet något alls?» fortfor han. »Är det en helhet? Består det inte snarare af en massa små obetydligheter utan värde? Är det inte, när allt kommer omkring, bara en vana?»
»Käns det blott som en vana, då håller det på att slockna», svarade hon.
»För mig ter det sig så, men jag är alls icke döende.»
»Det lekamliga lifvet är icke lifvet», sade hon. »Lifvet är det, som aldrig dör.»
Det var ibland något af sibylla öfver Elisa, och sådan stod hon framför honom nu. Men han lät sig ej förbrylla. Han gjorde med armen en vid rörelse, visande på hela nejden omkring dem.
»Nyss kallade ni lif det, som sjuder i våren, men i höst skall det dö, och nu påstår ni att lifvet icke dör. Hur går det ihop?» frågade han.