»Inte för jag vet om någon tänker som jag», svarade hon dröjande, »men jag ser naturens lif som en symbol af det verkliga. Och en människas jordelif förefaller mig vara puppan, i hvilken hennes sanna lif skall utveckla sig under sitt första skede.»
»Ni sätter inte jordelifvet högt, tycks det», anmärkte han.
»Jo, det är just hvad jag gör, mycket högre än den, som tycker att det är allt. Vore det allt i sig själft, då vore det ändamålslöst, men nu har det evighetsvärde. Förstår ni inte det?»
»Bryr ni er då inte alls om det här stackars jordelifvet för dess egen skull?» frågade han.
Hon smålog åt hans bevekande ton.
»Jo, det gör jag visst, mer än jag vill.»
»Nå, det gläder mig», sade han lättad.
De fortsatte under tystnad en stund på hvar sin sida af vägen, ty kanterna voro skapligare än midten. Doktor Hessel höll sig något efter för att lättare kunna iakttaga Elisa och beundra hennes figur och gång. Hon hade en naturlig fallenhet att göra allting vackert utan att alls tänka på det. Till och med nu, där hon klädd i ruskkläder stretade mot blåsten på den smörjiga landsvägen tog hon sig bra ut. Han sammanställde henne själf med de ord hon nyss yttrat och tänkte, att puppan allt var bra mycket för mer än fjärilslifvet, som enligt hennes påstående utvecklade sig därinom.
Oförmodadt kom hon att vända sig om och såg, att han smålog. Hon frågade efter orsaken.
»Det förvånar mig, att ni, som förefaller så frisk och naturlig, kan ha sådan håg för det mystiska», svarade han, utan att upplysa henne om hvad han tänkt.