»Jaså, Påhlman ligger här nu», sade den andre och pekade på liket; »det var gruff om honom. Han sålde sig i lifstiden hit, men när han sedan dog, höll hans gumma på att begrafva honom; hon visste inte om, att han sålt sig och supit upp pengarna.»
»Tig med ditt råa skämt», sade den förste kandidaten obehagligt berörd; »det angår inte mig, hvad han här varit och gjort i lifstiden.»
Och så fördjupade han sig åter i sitt anatomiska studium.
Detta afbrott gaf ett nytt uppslag åt doktor Hessels tankegång. Hvad han i lifstiden gjort och varit, det var nu den mannens människa, och ej det sönderskurna liket. Men hvar funnos nu dessa handlingar och det inre väsen de varit uttryck för? Månne blott i de efterlefvandes minne? Eller fortlefde de i evigheten, följdriktigt utvecklande sig? Ja, hvem kan svara mig på det? tänkte doktor Hessel.
Hvar gång någon af mänsklighetens djupare frågor framställde sig för honom, ville den taga en riktning, som ej var honom fullt behaglig; den vände sig mot honom själf, och då blef den uddvass. Så skedde äfven nu.
»Hvad har du gjort under din lifstid, hvad har du blifvit? Hurudant är ditt innersta väsen, åt hvad håll skulle det utveckla sig, om det nu försattes in i evigheten?»
Besvärliga frågor! Doktor Hessel undvek dem och tystade den aning, som sade honom, att det var inom sin egen barm han måste lära känna mänskligheten och dess hemligheter. Han envisades att söka hos andra och därför vek det sökta ständigt undan.
Det bullrande världslifvet kände han till, dess nöjesbägare hade han tömt nog djupt för att hafva fått smaka bitterheten däri. Väl visste han, att det han sökte icke fanns där, ty han sökte någon, som ej skriar eller ropar, hvars röst ej höres på gatan. Han mindes ett uttryck »invärtes i eder». Därför ville han pejla människohjärtats inre. I sitt eget kunde han ju ej vänta att finna Andens lif, väl vetande att han icke lefde det. Att studera Elisa var lönlöst, hennes närhet förvirrade hans sunda förnuft och vände upp och ned på hans kritik. Nej, opartisk och klartänkt måste han kunna vara i sitt sökande, så vida detta ej skulle blifva endast humbug.
På lasaretten gjorde han patienterna många frågor utom de nödvändiga, intresserande sig för allt, som rörde dem. Härigenom vann han deras förtroende och fick höra mycket om deras sjukdomar, motgångar och lefnadsförhållanden, men aldrig såg han något af det Andens lif han sökte, och sällan spårade han ens intresset för något högre. Af sina patienter fick han det intrycket, att detta jordiska är lifvet och dess nödtorft det enda nödvändiga.
Vid flera dödsbäddar kom han att stå, men märkte ingen dödsfruktan hos patienterna, hörde ej en tanke uttalas om lifvet efter detta. De döende han såg gingo mot döden, utan att vara medvetna därom, eller längtade efter den som en befriare från den kroppsliga våndan.