I stället för att finna hvad han sökte, började han allt mer tvifla på att det fanns. Materien är gud och säger till de lefvande, till människan, detta väsen af sekunder: »Af stoft är du kommen, till stoft skall du åter varda.» Något föregående eller efterföljande finnes icke. Hur dåraktigt då att ej göra det mesta möjliga af nuet, att ej utan samvetsbetänkligheter taga allt hvad tagas kan!
Doktor Hessel kände sig allt oftare böjd att öfvergifva detta fruktlösa sökande efter något, som icke fanns, men tanken på Elisa manade honom till uthållighet. Det hon, som var så klok och sund, trodde så fast på, måste väl ändå vara något. Och Gustaf Adolf! Kunde det vara endast en fantasi, som gaf honom denna glada ifver att ägna hela sitt lif åt vinnandet af andra människor för den tro, hvaraf han själf besjälades? För att utröna detta sökte doktor Hessel Gustaf Adolfs sällskap. Denne hade kort efter sin prästvigning fått anställning vid en af hufvudstadens församlingar. När han predikade var templet packadt med folk. Hessel gick dit och trängdes med de andra, men han hade svårt att i predikanten se och höra något annat än Elisas broder. Såg han omkring sig på massan, kom lätt den kalla satiren i hans blick. Småsinnad egoism tycktes honom trifvas godt med suckar och tårar af andlig rörelse. Hans sinne var misstroget mot företeelserna, som kunnat tydas till det goda, men däremot var hans syn skarp, när det gällde att upptäcka fel.
»Du talar för mycket om nåd, åtskilliga af dina åhörare kunna behöfva höra lagen läsas», sade han en dag till Gustaf Adolf.
»Hur så?»
»I söndags i din kyrka såg jag en fin fru, som kom sent, boxa sig fram på gången till en fullproppad bänk, där hon trängde sig in och satte sig så godt som i knä på ett par stackare och bökade sig ned med den påföljd, att en af dem måste stiga upp och stå för att hon prompt skulle sitta där. Hon gaf honom inte så mycket som en blick till tack, utan tog det helt naturligt. Sedan hörde hon med synbar rörelse och uppbyggelse på din predikan om Guds oförtjänta nåd mot syndare. Du gaf henne full absolution för hennes egoism.»
»Jag kan ej tala annat än det hvaraf mitt hjärta är fullt», sade han. »Om än ordet missförstås af en, kan det falla i god jord hos en annan, det är mitt hopp.»
Doktor Hessel iakttog skarpt den unge läraren och ansatte honom stundom hårdt. Han ville dissekera detta hjärta, som klappade så varmt och oförskräckt för Gud och människor. Och det var intet svårt företag, ty allt syntes hos Gustaf Adolf, i honom fanns intet svek. Till och med hans fel lågo i öppen dag, han sökte aldrig dölja dem för att vinna ett falskt anseende, men han var vaksam och stred emot dem, därför dugde de ej till vapen mot hans kristendom.
Men fastän doktor Hessel kände sig starkt tilltalad af Gustaf Adolfs bekännelse, tyckte han sig dock kunna förklara den som något naturligt för den unge mannens ädla personlighet och i bästa mening barnsliga sinne. Somliga tyckas skapade att genast tro och finna, andra att tvifla och söka utan framgång.
»Du kritiserar mig jämt och klandrar allt hvad jag gör», sade Gustaf Adolf en dag halft otåligt, halft sorgset till doktor Hessel.