»Kanske», svarade hon.
»Säg hvad det är.»
Hon skakade sakta på hufvudet.
»Har du aldrig känt inom dig något, som ej tål vid ord?» frågade hon tvekande.
»Nej», svarade han med en bestämdhet, som kom henne att småle.
»Men det gör jag nu», förklarade hon.
»Det är inte bra. Om du ej vill ge det ord inför mig, så gör det inför Gud.»
»Gud vet hvad det är bättre än jag, och jag lämnar åt honom att ensam veta det tills vidare», svarade hon med en förtroendefull trygghet, som han uppskattade, fast han hvarken förstod eller gillade hennes ord i öfrigt.
I detta ögonblick kom Irene in. Hon var nu så bra, att hon kunde vistas uppe.
»Hur mår liten i dag?» frågade Gustaf Adolf vänligt och drog henne ned bredvid sig i soffan.