Han tog sig särskildt af den yngsta systern under detta sitt besök i hemmet. Det gjorde honom så ondt om henne, och han försökte på allt sätt uppmuntra och förströ henne dock utan att vidröra själfva ämnet för hennes sorg. Han lyckades också ofta få henne att le, ja till och med att skratta nästan lika sorglöst som förr i världen, ty han ägde en synnerligt stor förmåga att trösta och lifva. Hans blotta närvaro ingaf mod och hopp, det låg något oemotståndligt i hans friska väsen och ljusa syn på lifvet. Irene tog lätt intryck, och broderns umgänge verkade därför på henne som det bästa läkemedel. Men om det, som låg hennes hjärta närmast, kunde hon ej tala med honom. Endast till Elisa hade hon nämnt Helmer Bros namn sedan trolofningen brutits.
En kväll, då skumrasket föll på och Elisa var sysselsatt med att krusa band, fann Irene ett lämpligt tillfälle att fråga om något, som hon allt sedan Elisas hemkomst från prästvigningen längtat att få veta, men ej vågat fram med.
»Elisa», frågade hon skyggt, »träffade du Helmer i Upsala?»
»Nej, jag såg honom bara på afstånd.»
»Är Gustaf Adolf mycket tillsammans med honom?»
Irenes röst förrådde stark hjärtklappning.
»Icke så mycket som förr, tror jag», svarade Elisa utan att se upp från sina band, hvilket ingaf den nervöst känsliga Irene mod.
»Är det för min skull?» frågade hon knappt hörbart.
»Till en del kanske», svarade Elisa mildt, »men de ha också blifvit hvarandra så olika på sista tiden.»
»Hur kommer det till?»