Det hade blifvit så skumt, att Elisa ej kunde se hvad hon höll på med, därför lade hon bort arbetet och drog Irene till sig.
»Olikheten i deras karaktärer har väl framträdt skarpare, ju mera utvecklade dessa blifvit», sade hon.
»Det måtte då vara Helmer, som förändrat sig, ty Gustaf Adolf är sig lik, tycker jag», framkastade Irene.
»Men Gustaf Adolf har allt utvecklat sig mycket, han har gått framåt i fasthet och klarhet.»
»Än Helmer då?» frågade Irene.
»Ja han», svarade Elisa tvekande, ty hon tyckte ej om att tala på minsta sätt nedsättande om någon, »han har inte den fastheten och inte heller det starka intresset för det eviga, han är lika intresserad af en mängd andra saker.»
»Det är väl ändå bara mänskligt», sade Irene urskuldande.
»Ja, tyvärr, det är mycket mänskligt att fastna med sitt lifsintresse i denna världen.»
Irene teg och tillämpade på sig själf hvad Elisa sagt om Helmer. Hennes håg stod till denna världen mer än till den eviga. Hon kände nog, att det inte var bra, men allra sorgligast fann hon dock att det som upptog henne så uteslutande, var blott en hopplös längtan.
»Åh Elisa, om jag visste något att lefva för! Hvad skall jag hitta på?» utbrast hon.