»Ännu så länge är du för svag att orka med något.»
»Det må så vara, men om jag hade en uppgift att fylla så snart jag blefve frisk, skulle jag förr bli det. Då droges mina tankar i en annan riktning; nu gå de ständigt tillbaka, och det är så utpinande. Ibland tycker jag mig icke kunna lefva utan Helmer och vet inte hvad jag skall taga mig till. Åh, om jag kunde älska Gud lika lidelsefullt i stället!»
»Den heliga kärleken är lidelsefri», svarade Elisa och tog Irenes händer i sina på ett lugnande sätt.
Irene började sakta gråta och tårarna voro välgörande. Elisas ord dämpade oron i hennes själ och lyfte blicken. Hon borde inte göra sin egen hjärtesorg till centrum i universum; det skulle kännas som en befrielse att slippa det. Nog rymde lifvet ädlare sorger än hennes och högre fröjder än dem hon efterträdde. Hon längtade att växa upp ur sin litenhet till att känna dessa stora känslor, de heliga, lidelsefria.
29.
Sedan Gustaf Adolf rest, utgjorde hans bref som alltid ljuspunkten i Elisas lif. Hon var den bland de hemmavarande som han egentligen brefväxlade med. De två stodo hvarandra närmast.
Gustaf Adolf skref om, hur stort han kände det att inför massorna få tala ut hvad han bar i hjärtat.
— — — »Jag känner som Paulus», skref han en gång, »att jag vore förbannad om jag icke predikade evangelium. Lifvet bjuder på så mycket annat, som visst kan vara godt och bra, men räck vetenskaplig forsknings bästa resultat eller konstnärssnillets ädlaste blomma åt en, som ropar i sina synders natt, så får du se hvad det är värdt inför evigheten. Jag räknar det allt för skada mot den öfversvinneliga min Herres Jesu Kristi kunskap.
Jag kommer just från en dödsbädd, där en man, som vaknat upp öfver sina synder, förtviflad stred mot döden. Du må tro det kändes härligt att få komma med Jesu Kristi evangelium, och ännu större var det att stå bredvid och bevittna dess kraft och verkan. Den man jag talar om var ingen grof syndare utan i allt rättskaffens. Han hade haft andliga intressen och hyllat Kristus som en idealmänniska. Men nu kunde ej idealmänniskan hjälpa honom, han behöfde det slaktade Guds Lamm. Jesus på korset, döende för syndens skull, och hans ord till röfvaren var det enda, som kunde ge min döende tröst.
Det är trosstärkande att se sådant.